Idag var det då slutligen dags för vår söte lille Zorro att bli kastrerad. Något jag tjatat på maken om ett tag, men som han varit emot. Dock blev det ju ett måste nu i och med att vi ska utöka familjen med lilla Scilla den 3 juli!

 

Fick ju då lämna av Zorro imorse och hämta hem honom nu igen på eftermiddagen. Veterinären frågade imorse om anledningen till att vi gör operationen och jag förklarade att det var för att vi inte vill ha valpar. Det tyckte hon lät klokt. Men hon förklade att varför hon frågade var för att förr sas det alltid att hundaggresiva hundar skulle bli lugnare efter en kastrering, men att så inte är fallet. Då ett aggresivt beteende ofta grundar sig i rädsla och inlärda vanor och att det inte bryts pga en operation. Tur för oss då att Zorro inte är det minsta aggresiv, bara lite hyper ;)

 

Så när jag satt här hemma och väntade på att få åka in och hämta honom kom det upp ett Ceasar Milan progam på tv. Mannen som talar med hundar. Och det var så komisk för det var typ Zorro som var på TV. Hans beteende vill säga. Det var två goldens som var alldeles för hyperaktiva och glada. De var lite buffliga till sättet och "in your face". Faktiskt kul att se att det inte bara är vår dogg. Men jag vet ju inte om vi kommer lyckas vända runt på steken på så sätt som Ceasar gjorde. Fast han erkände faktiskt att det var apa jobbigt och att han hade föredragit att ha 300 aggresiva hundar att handskas med än en hyperaktiv just för att det tar så mycket energi av en. Och om han nu tycker det är jobbigt är det ju kanske inte så konstigt att en vanlig dödlig som jag inte orkar vara konsekvent och stå på mig så som man borde.

 

Hur som helst så ligger nu iallfall lille killen på golvet och ser helt utslagen ut. När jag kom för att hämta honom och skulle ordan med betalningen i receptionen hör jag en bekant stämma yla genom kliniken... Det går inte att ta miste på sötnosen när han leker mistlur. Men veterninären sa att det bara var nu på slutet som han lessnade och ville hem. Annars under dagen hade allt gått jättebra. Så lite ranglig på benen, efter narkos och lugnande fick jag hjälpa honom upp med rumpen i bilen. Och vi fick med oss största struthatten ever! Den kommer nog bli poppis, inte.