Gjorde första försöket i måndags, och peppad av resultatet gjorde jag samma tur igen i fredags! Andra gången lyckades jag också förbättra tiden! :) 1,65 mil. Inte illa pinkat med tanke på att jag jobbat hela dagen också. Kollegorna bara skrattar och skakar på huvudet, du är inte klok! Och det är jag kanske inte heller. Men det är okej. :)

Emellan har jag satsat lite mer på intervaller och fartlek. Vill få upp tempot lite, och sakta men säkert verkar det bli så. Även om jag har en låååång bit kvar. Men jag ska ju vara med i vårruset i början av juni, och jag vill verkligen få en bättre tid än ifjol. Pepp pepp. 

Dock så måste jag få tag i Garmin-supporten. För nu har jag letat och felsökt som en tok men blir inte klokare för det. Min pulsklocka ska (har alltid gjort innan) känna av höjdskillnader och registrera. Men inte nu! Allt annat funkar som det ska, och det står att höjdmätning är aktiverat. Men endå ingenting. :( Månne har jag lyckats med nått, eller så blev det nått med nya datorn. Hur som, funka ska det göra. Så jag får väl ringa och be om lite hjälp helt enkelt. 

Såg också en komisk grej på en träningssida jag är medlem på. Man registrerar sina rundor, som en löpdagbok och då kan man också jämföra med andra medlemmar. Fick mig ett gott skratt när jag såg att jag ligger på plats 4 i kommunen hittills i maj. Har väl aldrig hänt förut, och kommer nog aldrig ske igen. Men kul är det! :)

Vädret är ljuvligt och jag är ledig. Kunde inte bli bättre förutsättningar för ett premiärpass ute med nya skorna. Pulsklockan laddad och hundarna redo. Blev tipsad på jobbet om en träningsapp där man lägger in sitt tempo, och sedan gör den själv en spellista med låtar i samma takt. Men väljer vilka musikstilar man gillar. Helt kanon! Promenerade första biten, så att hundarna skulle få nosa klart och uträtta behov. Sedan var det bara att starta allt och påbörja rundan. Och det kändes jättebra!

 

Dock uppstod det ett bekymmer efter ett par kilometer. Zorro verkar ha sämre kondis än jag! Första biten, när han kunde springa löst var det inga bekymmer. Men när vi kom ut på bilväg och jag var tvungen att ha dom kopplade dröjde det inte länge förrän han landade någon meter bakom mig och förvandlades till bromskloss! Kändes som jag fick dra honom fram! Så det blev till att gå. Kändes supersurt då min egen form kändes bra. Att tvingas sluta mitt i flytet. Sprang och gick omvartannat men min irritation steg mer och mer. Jag ville ju springa, inte gå! Tillslut beslöt jag mig för att ha honom lös, då han kommer på inkallning och dessutom alltid brukar hålla sig på vägkanten/diket. Och då funkade det bra i ett par km. Han ökade tempot och verkade inte lika trött. Kanske är det för att förr, innan vi flyttade, sprang jag ju i princip alltid på ställen där han sprang löst. Att han är van vid det. Men så tillslut sackade han efter igen och såg inte alls något pigg och glad ut. Då var vi ju dessutom tillbaka i samhället så då stannade jag pulsklockan, kallade min runda klar. Och gick sista biten hem.

 

Sammanlagt blev det iallafall 8,5 km men en dålig snitt-tid. Fast dom km när jag kunde springa var tiderna bättre än på länge. Så jag är sjukt taggad att ta rundan en gång till! Men då utan hunden kanske. Bonnie var inga problem alls. Hon sprang så lätt hela varvet, hela tiden straxt framför mig. Men hon är ju ung och rask. Stackars lille Zorro måste träna upp flåset lite tror jag. Haha. Men det ska vi nog lyckas med. Innan vi flyttade hängde han ju med på mina 1,5 mil pass. Till hans försvar får jag ju säga att under vintern nu har ju jag sprungit på gymmet, medan han bara promenerat. Och hundars kondis och fysik måste ju också tränas, precis som människans. Min lille skrutt. Nu ligger han utslagen i soffan och sover! Bonnie hon sover hon också. :)

 

Skorna är hursom awsome! Inga ömma höfter här inte. Vilket jag fick förut. 7 km var ungefär gränsen för när det brukade börja ömma. Men inte nu. Skoförsäljaren sa också att det säkerligen berodde på skorna, och uppenbarligen var det så. Skönt!

 

I mitt huvud har jag nu också samlat ihop en jag-vill-ha lista. Först och främst en cykel. Då jag är så taggad att börja cykla till jobbet. Hade hoppats att få lägga en eventuell skatteåterbäring på det, men istället så står jag här med restskatt! :( Jäkla skit! Men så är det också lite mer till löpningen. Sådant som kan vara bra att ha.

 

Nu har jag sprungit ett par mil i nya skorna och dom är verkligen guld! Första gången jag sprang i dom insåg jag hur crappy mina tidigare hade varit, för oj vad bättre det kändes, inte bara i fötterna utan också knä och höft! Men tyvärr ingick inte autopilot på dom, hade hoppats att dom skulle springa åt mig, men icke! Steget börjar dock kännas lite bättre, och jag känner själv att jag orkar mer. Nu är det mer tristessen på löpbandet som påverkar. Såååå tråkigt att stå och glo på ingenting! Visst, sitter en TV på väggen men det hjälper inte. Lite lättare var det kanske under OS och med alla längdskidtävlingar. Då blev jag lite medryckt. Men inte nu. Längtar tills jag kan flytta mina pass ut istället.

 

Också funderar jag på min smidighet, eller brist på snarare. Fy rackarns vad stel och eländig jag känner mig. Tånudd med raka ben är på gränsen. Illa. Därför funderar jag på om jag kanske måste damma av mina yoga DVDs. Men det känns som så tråkigt att göra samma som förut, när jag var så mycket bättre. Jobbigt att få så svart på vitt hur mycket sämre man är idag. Skulle vara roligt att gå i gruppträning. Men också svårt att passa in i ett skift-arbete. Sånt funkar ju bäst om man har ett vanligt måndag till fredag jobb. Visst skulle jag kanske kunna, men äh. Jag vet ju att jag kan hemma. Får väl bita i det sura äpplet och börja om från noll. Kanske kan beställa någon ny film. Så jag får lite nytt att jobba efter.

 

Och Yoga är ju väldigt bra i flera avseenden. Mindfulness, andning, avslappning och hela den biten. Att vara här och nu. Något jag vet att jag måste träna på. Vila i rörelse.

 

 

Idag slog jag till! Nu jävlar! Efter att ha gått och velat mellan olika sportaffärer och tittat på lite nya löparskor tog jag mod till mig och klev in på Löpkliniken. (kanske var jag lite modigare än vanligt eftersom maken var med) Där inne visade det sig vara utförsäljning på skor, då dom väntade in vårens leverans nästa vecka och skulle rensa lagret. Men dom hade ändå flertal skor som jag fick prova och med bra hjälp och kunnig personal slutade jag som lycklig ägare till ett par Saucony Hurricane! (för halva priset!)

 

Nu jäklar ska jag flyga fram på löpbandet! Eller? Det är iallafall drömmen. Att rusa fram med lätta steg! Och när snön säger bye bye för säsongen bär det av utomhus. Snabbt och friskt!

 

Men jag vet att jag har många tunga steg framför mig innan det blir verklighet, men drömma ska man ju. Och nu, för första gången har jag ju faktiskt ett par kick ass skor. Så nu funkar ju inte den ursäkten längre :P Så nu är det bara röklungan som måste få sig en kick. Cigg och löpning går ju kanske inte riktigt hand i hand har jag hört. Så vi får väl se hur jag ska göra. Men imorgon väntar första passet på löpbandet med mina nya fina skor! Längtar!

 

 

Igår var det då dags att snöra på sig skorna för att ta sig an den 5 km långa banan. Jag hade väl hoppats att jag kunnat träna bättre inför det, kräk och febersjuk hela förra veckan. Så då blev det ju inte mycket av något. Men jag ska inte ljuga och skylla allt på det. Jag hade tränat förlite innan dess också, fy mig! Lisa Norén tog ju faktiskt ett VM-guld efter sin magsjuka....hur som.

 

Nu är det fixat och det känns skönt. Att jag genomfört vad jag pratat om. Faktiskt så känner jag mig så taggad att jag funderar på att anmäla mig till ett lopp till. 20 juli. Jämtland på fötter. Finns som halvmara eller 11km. Så då tänkte jag mig väl milen isåfall. Men får se.

 

Bara hoppa i skorna och förtsätta nöta!

 

 

Det var ju ett tag sedan jag tränade riktigt ordentligt. Så därför har jag lovet mig själv att börja ett nytt träningssår nu och då är det bäst att börja om från start och inte tänka på alla steg bakåt jag har tagit sedan jag slutade. Så med Yogan har jag t.ex dammat av Blossoms FitenssYoga DVD som jag har, för den är så enkel och basic att det är en bra grund att lägga. Även om hon visst kan vara lite väl långsam i sina övningar så är det ju bara ett litet tag nu, tills jag byggt upp lite coremuskler och stretchat ut den värsta stelheten.

 

Sedan ska jag plocka fram min ashtangaYoga och efter det är det kanske dags att inhandla någon ny skiva med lite nya övningar. Även om ashtangan är jobbig nog. Men jag vet att det finns en fortsättningsskiva, med samma instruktör. Kanske får bli den då.

 

Men ett steg i taget.

 

Förra helgen så hade vi ju som sagt finfrämmat iform av svärföräldrarna och ena svägerskan med sambo. Det var verkligen superkul att få träffa och krama om dom igen! Något som också var lite roligt var ju att detta var planerat utan makens vetskap. Jag hade efter mycket om och men lyckats hålla alltihopa hemligt så när det ringde på dörren var det ju en minst sagt förvånad make som öppnade för sina föräldrar.

 

Men sin vana trogen (svärisarna alltså) överraskade dom ju också mig med att svägerskan och sambo hade följt med på resan. Dom är för tokiga i sina överraskningar :-)

 

Och det var så härligt och roligt att ha hela huset fullt av folk. Zorro blev helt galet glad och var ju givetvis tvungen att kissa en skvätt när "farmor" kom. Det slår aldrig fel liksom. Tokfjant.

 

Helgen bjöd iallafall på lite sightseeing till vårt stammisställe, dvs frösön och jamtli. Men också en mysig fika inne i Östersund och en massa soffhäng och god mat!

 

 

 

 

Fick kämpa hårt för att inte storgrina på måndagsmorgonen när det var dags att säga hej då och dom skulle påbörja resan tillbaka till Linköping. Zorro var också lite halvt schizofren när det plötsligt blev så tyst och tomt i huset, så han gick runt och smågläfte lite för sig själv.

 

Så nästa gång blir det ju vår tur att fara ner till Linköping :-)

 

Utöver det besöket så har väl dagarna runnit på i vanlig takt.

 

Jo visserligen skämde Zorro ut oss allt han kunde när vi gick på första hundkurstimmen :-( Skällde och skuttade och ville inte alls sammarbeta så som dom andra hundarna gjorde med sina ägare... Det slutade med att vi fick stå lite på undantaget för han störde och stördes så mycket. Klassiskt typ ADHD fall när han ville ha all uppmärksamhet men hamnade ute i korridoren. Pinsamt. Och en stor känsla av uppgivenhet slog oss. Vad har vi gjort?! Varför vägrar han lyssna? Usch vad ledsen jag var.

 

Men, men. På't igen nu i veckan...

 

Och gymkort har vi ju skaffat oss också! På ett gym där det var helt ok att kidsen följde med, så det har dom gjort! Nu ska här röras på sig!

 

 

Oj oj oj!!

 

Har inte tränat sedan mitten på maj och sitter nu och dör vid datorn efter en runda på 3 (!) sega kilometer i spåret. Hjälp vad jobbigt det var! Brann i lungorna och fick ett håll utan dess like, blä! Men jag gjorde det! Så nu är det bara att se till så det blir en fortsättning också!

 

Har tittat runt lite på nätet över olika gym i staden och jag funderar lite på hur jag ska göra. Det är ju så sjukt dyrt också!!! Och jag har ju bara ett vikariat över sommaren....

 

Men spåret är ju gratis.....

 

Nu måste jag stretcha! Har ju inte yogat något heller sedan maj så jag är ju lika vig som ett kylskåp igen!

Då jag varit lite slarvig med min träning förra veckan p.g.a att latmasken slog till i mig kände jag att det var dags att ta sig i kragen och göra slag i saken. Passet som jag gav mig på, var alltså det som egentligen skulle genomförts igår. Passet löd: 105 minuter! Jag satt lite på en träningssite och räknade ut ungefär sträcka, så att jag visste vart det skulle kunna bli bra att ta en sväng. Och när man bor så nära vackra Göta kanal är det ju nästan lite dumt att inte utnyttja det. Så sagt och gjort. Dessutom ställde maken, trots huvudvärk, upp på att hjälpa sin (enligt honom:) tokiga fru lite på traven.

Vi bestämde mötesplatser längsvägen där han skulle möta mig med vattenflaskan! Detta var kanon, för annars hade jag nog verkligen gått under då solen sken som sjutton! Dessutom gick det ju bra att ha med sig hunden ungefär halvvägs och sedan kunde han hoppa in i bilen med maken.

Oj oj vad tungt det var! Segt och svårt att hålla motivationen till att faktiskt röra sig framåt! Haha

Men så vid Brunneby musteri mötte jag maken med hunden och då kände jag att nu får det banne mig vara nog! Inte ett steg till! Så jag slutade på 95 minuter. 14 km blev det. Lite besviken är jag, men nu är det klart iallafall. Får satsa på snabbare tid nästa gång! Om det hinner bli någon nästa gång vill säga.

Efter ett par dagar med lite för mycket stillasittande kände jag i förmiddags att det var dags att hoppa i löparkläderna. Tog hjälp av en träningssite som jag är medlem på för att mäta ut en sträcka som kändes rätt i tiden och sedan bar det av.

MEN det var konstant motvind, och inte lite heller! Benen kändes tunga och andningen ville inte riktigt fungera optimalt. Sådant gör mig sur! Den senaste tiden har det känts som att jag har lite svårt att verkligen pressa på, svårt med motivationen.

9,5 km lyckades jag iallafall tugga mig igenom varav mycket var asfalt. 1 timme. Rätt ok. Får väl mest se det som lite slaskmil. Det är ju nyttigt ändå. Bara att kämpa vidare!