I måndags var det då dags för första dagen på praktiken. Då jag inte riktigt visste vad det innebar, om det bara skulle vara ett möte eller om det också var tänkt att vi skulle få "ut o jobba" hade jag förberett mig med matlåda och mellis :). Men det visade sig bara vara ett möte med, först vår huvudhandledare som ansvarar över samtliga praktikanter på medicin. (Totalt är vi 8 stycken) Och sedan så fick vi hälsa på vår handledare på avdelningen och jag ska ju då som sagt vara på stroke. Så vi gick dit och hon visade runt på avdelningen och personalrummen osv. En del info, men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Har ju visserligen aldrig praktiserat förut direkt så jag visste ju inte riktigt vad jag skulle vänta mig heller.

 

Men så i tisdags var det då dags för the real thing. Och gissa om jag inte fick gå ut hårt med att göra ett venprov på min handledare nästan direkt. Eller jovisst. Vi tömte papperskorgar på rummen först och sedan var det lite tid över och då frågade hon om jag ville. Självklart, det är ju därför jag är här liksom. Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös och händerna darrade ingenting (som jag hade trott). Och det gick som galant. Ett helt fint litet provrör fyllde jag med hennes blod och hon sa att hon tyckte jag var som gjuten för detta och så undrade hon om jag inte hade tänkt på att söka till syrra istället! :) Man tackar man tackar.

 

Men 3 års plugg och studielån för så dålig ingångslön känns inte så lockande. Även om säkert själva arbetet kan vara roligt. Frågade faktiskt en syrra på lunchen och hon sa ungefär samma sak: För arbetet ja, för ekonomin nej.

 

Och nu efter endast två dagar, har jag varit med på bladder scanning, sond-matning, rikning av man, stroke-test, p-glukos, blodtryck/saturation. Säkert något mer som jag inte kommer på just nu. Lärorikt har det varit iallafall och det känns helt sjukt att det bara har gått två dagar. Har alltså 16 pass kvar att göra. Undra vilka kunskapsgömmor som finns där.

 

Dock har jag ju faktiskt dessa två dagar gått med en annan anställd, då min handledare varit ledig. Men imorgon jobbar hon, så då ska jag få gå bredvid henne. Ska bli kul det också. Plus att jag blev påmind om att jag måste maila in mitt schema till skolan så min lärare kan komma på ett besök. Det ska också bli kul. Tänk det trodde jag väl aldrig att jag skulle tycka det var roligt att jobba på sjukhuset. Jag trodde det skulle kännas lite läskigt och främmande. Men det gör det inte. Dock så vore det kanske bra om det också stod elev på min namnskylt då det kommit fram en hel del anhöriga och ställt frågor mm. Också kom en syrra fram idag och ville börja avrapportera med mig då hon skulle gå på kvällen och jag jobbat dag. Jo tack för äran sa jag, men du får nog en bättre rapport av min handledare :P Men det tar jag med beröm.

 

Synd bara att jag inte får några cash för detta. Kommer med andra ord bli ett par mycket fattiga månader framöver.... men men. När jag väl är klar får jag bättre timlön, större chans till arbete och INGA studielån :)

 

 

 

 

I slutet på juli kom då äntligen delar av familjen på ett mycket efterlängtat besök och vi fick rå om varann i över en vecka! Men tiden gick tyvärr allt för fort, som vanligt, men som tur är finns lite bilder till minne! Det var svärföräldrarna och min mans mormor som gästade oss och som tur var visade vädret sin allra vackraste sida! Den enda toppen veckan på hela sommaren! Helt underbart!

 

Vi gjorde lite klassiska besök, såsom Jamtli och frösön. Men det blev också en tur ut till forsa-leden, bad i Storsjön och många härliga promenader! Delar av familjen for in och tittade på Alice Cooper som uppträdde på Yran, och hela familjen var också inne en sväng och gick på marknaden. Olidlig värme och jag med Bonnie i famnen. Hon är allt för liten för att både lämna hemma men också att tassa omkring själv bland allt folk. Så i gassande sol fick jag bära på detta lilla element och oj vilken uppmärksamhet hon fick! Fick tillochmed ställa upp som fotomodell åt en norsk tjejtrio som blev helt överväldigade över hennes söthet :) Och jag förstår dom! Såklart!

 

Vi firade också makens födelsedag med lunch på Arctura Skybar och hemma blev det sedan grillat och jordgubbstårta. Jag fick lite idé torka och körde på fjolårets succé, dock spetsade jag till den lite extra med ett par teskedar av svärfars goda limoncello (citronlikör) på tårtbotten.

 

Lilla Bonnie charmade också, som väntat, deras hjärtan. Trots hennes smånaffsande med sylvassa valptänder! Och Zorro gjorde som alltid, nämligen kissa ner hallen när farmor kommer. Don´t know why. Men ALLTID när hon kommer! Och om måranst pussade han farmor o farfar godmorgon då dom sov nere i vardagsrummet.

 

Usch vad jag var ledsen när de for.

 

 

Tänk att det redan har gått två år sedan jag sa ja till min fina make.