Nu har jag sprungit ett par mil i nya skorna och dom är verkligen guld! Första gången jag sprang i dom insåg jag hur crappy mina tidigare hade varit, för oj vad bättre det kändes, inte bara i fötterna utan också knä och höft! Men tyvärr ingick inte autopilot på dom, hade hoppats att dom skulle springa åt mig, men icke! Steget börjar dock kännas lite bättre, och jag känner själv att jag orkar mer. Nu är det mer tristessen på löpbandet som påverkar. Såååå tråkigt att stå och glo på ingenting! Visst, sitter en TV på väggen men det hjälper inte. Lite lättare var det kanske under OS och med alla längdskidtävlingar. Då blev jag lite medryckt. Men inte nu. Längtar tills jag kan flytta mina pass ut istället.

 

Också funderar jag på min smidighet, eller brist på snarare. Fy rackarns vad stel och eländig jag känner mig. Tånudd med raka ben är på gränsen. Illa. Därför funderar jag på om jag kanske måste damma av mina yoga DVDs. Men det känns som så tråkigt att göra samma som förut, när jag var så mycket bättre. Jobbigt att få så svart på vitt hur mycket sämre man är idag. Skulle vara roligt att gå i gruppträning. Men också svårt att passa in i ett skift-arbete. Sånt funkar ju bäst om man har ett vanligt måndag till fredag jobb. Visst skulle jag kanske kunna, men äh. Jag vet ju att jag kan hemma. Får väl bita i det sura äpplet och börja om från noll. Kanske kan beställa någon ny film. Så jag får lite nytt att jobba efter.

 

Och Yoga är ju väldigt bra i flera avseenden. Mindfulness, andning, avslappning och hela den biten. Att vara här och nu. Något jag vet att jag måste träna på. Vila i rörelse.