Jag önskar att jag vore med poetisk än vad jag är. Jag önskar att jag hade förmågan att få fram mina känslor i ord, men det kan jag inte. Isället packar jag min ryggsäck mer än full. Jag sluter ögonen, låser hjärtat och håller andan. Trycker paus på livet och stampar och trampar på samma ställe, inombords.

 

 

Lätt att säga när man har redskap som fungerar, svårt att höra när man inte ens vet var redsakpen finns. Sluta oroa sig, sluta grubbla, sluta bry sig om vad andra tycker/tänker/gör/får/lyckas med.... Det är otroligt svårt att lyckas med det, när man nätt och jämt lyckas ta sig ur sängen varje morgon. Allting är relativt och det som är pice of cake för någon kan vara kämpigt för någon annan och vice versa.

 

Jag försöker le. Jag försöker trampa vatten. Jag försöker komma ihåg att andas. Jag försöker....

 

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Utan min man skulle jag inte orka försöka. Han är min klippa i havet, ljuset i mörkret, tryggheten och säkerheten. Utan honom vore jag inget. Jag älskar dig Thomas!

 

Men jag blir så uppgiven av känslan att sitta fast, pausad mitt i livet, medan andra springer vidare på lätta bekymmerslösa ben. Varför dom? Varför inte jag? Vad gör jag för fel? Vad har jag gjort för ont?

 

 

 

"When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"