Idag var det då slutligen dags för vår söte lille Zorro att bli kastrerad. Något jag tjatat på maken om ett tag, men som han varit emot. Dock blev det ju ett måste nu i och med att vi ska utöka familjen med lilla Scilla den 3 juli!

 

Fick ju då lämna av Zorro imorse och hämta hem honom nu igen på eftermiddagen. Veterinären frågade imorse om anledningen till att vi gör operationen och jag förklarade att det var för att vi inte vill ha valpar. Det tyckte hon lät klokt. Men hon förklade att varför hon frågade var för att förr sas det alltid att hundaggresiva hundar skulle bli lugnare efter en kastrering, men att så inte är fallet. Då ett aggresivt beteende ofta grundar sig i rädsla och inlärda vanor och att det inte bryts pga en operation. Tur för oss då att Zorro inte är det minsta aggresiv, bara lite hyper ;)

 

Så när jag satt här hemma och väntade på att få åka in och hämta honom kom det upp ett Ceasar Milan progam på tv. Mannen som talar med hundar. Och det var så komisk för det var typ Zorro som var på TV. Hans beteende vill säga. Det var två goldens som var alldeles för hyperaktiva och glada. De var lite buffliga till sättet och "in your face". Faktiskt kul att se att det inte bara är vår dogg. Men jag vet ju inte om vi kommer lyckas vända runt på steken på så sätt som Ceasar gjorde. Fast han erkände faktiskt att det var apa jobbigt och att han hade föredragit att ha 300 aggresiva hundar att handskas med än en hyperaktiv just för att det tar så mycket energi av en. Och om han nu tycker det är jobbigt är det ju kanske inte så konstigt att en vanlig dödlig som jag inte orkar vara konsekvent och stå på mig så som man borde.

 

Hur som helst så ligger nu iallfall lille killen på golvet och ser helt utslagen ut. När jag kom för att hämta honom och skulle ordan med betalningen i receptionen hör jag en bekant stämma yla genom kliniken... Det går inte att ta miste på sötnosen när han leker mistlur. Men veterninären sa att det bara var nu på slutet som han lessnade och ville hem. Annars under dagen hade allt gått jättebra. Så lite ranglig på benen, efter narkos och lugnande fick jag hjälpa honom upp med rumpen i bilen. Och vi fick med oss största struthatten ever! Den kommer nog bli poppis, inte.

 

Igår var det då dags att snöra på sig skorna för att ta sig an den 5 km långa banan. Jag hade väl hoppats att jag kunnat träna bättre inför det, kräk och febersjuk hela förra veckan. Så då blev det ju inte mycket av något. Men jag ska inte ljuga och skylla allt på det. Jag hade tränat förlite innan dess också, fy mig! Lisa Norén tog ju faktiskt ett VM-guld efter sin magsjuka....hur som.

 

Nu är det fixat och det känns skönt. Att jag genomfört vad jag pratat om. Faktiskt så känner jag mig så taggad att jag funderar på att anmäla mig till ett lopp till. 20 juli. Jämtland på fötter. Finns som halvmara eller 11km. Så då tänkte jag mig väl milen isåfall. Men får se.

 

Bara hoppa i skorna och förtsätta nöta!

 

 

Här ligger jag avslagen och utslagen i soffan i vad som från början var ett kräkskalas, men som nu också bestämt sig för att skänka mig feber :( Har dock lyckats kväva det mesta med alvedon, men magen är ännu i uppror... usch. Kände att det drog igång i måndagsväll när jag var ute och joggade. Fick avbryta pga illamåendet och även fast jag gjorde tempona flertal gånger kom inget. Inte förrän hemma! Och när jag kände att jag det var dags fick jag skynda till toaletten för att först städa av den!! Tanken på att luta huvudet mot något som inte är rent ger mig panik!!!

 

Så vad gör man när man ligger och tycker synd om sig i soffan (eftersom maken kommer hem från nattjobb och ligger och grissover i sängen och jag inte vill störa med mitt ynk) ?

 

Jo jag ligger och letar efter en jycke :) Zorro vill bli storebror, och matte vill ha en till bebis. Vi har ett par raser som vi överens om, och det är inte det lättaste vill jag säga! Jag vill inte ha en till stor hundras, utan hellst en mellan. Maken är ju förtjust i alla dessa klassiska grabb-hundar. Bulldogs, staffordshire, mastiff osv. Men jag säger no no no. Antigen förmycket dregel i deras hängande mungipor eller för krävande psyken.

Jag å andra sidan har fallit för fluffiga ljusa hundar, softisar, golden blandisar, cardigan osv. Såg en urtjusig blandning golden/irländsk sätter, men maken sa no no no. För menlös och gulligull tyckte han.

 

Raserna vi har är:

 

 

Så av dessa fyra raser återstår alltså två: schnauzer och finsk lapphund. Men då jag letat som en galning på alla schnauzerkennlar överallt kan jag bara hitta salt&peppar. De svarta kullar som finns är redan tingade eller sålda. Och bland lapphundarna har jag bara hittat de mörkare färgerna och jag är ju så förtjust vid tanken på en ljus. Men så igår, annonserade en kennel om sin kull och gissa om det inte fanns en cremefärgad tik! Hoppla! Är det meningen att hon ska bli vår?

 

Har mailat ägaren och bett om lite mer bilder. Kenneln ligger ändå 20 mil bort så det är ju inte så lätt att bara åka över för att kolla läget tyvärr. Även om det vore urmysigt.

 

Dessutom måste Zorro kastreras, bums! För vi är inte intresserade av några mini blandisar :P Även om Zorros frön skulle vara finast i världen!